Vi går inte bara på musikaler. Ibland kan det vara roligt med talteater, men också lite mer utmanande. Innan föreställningen på National Theatre hade vi en lätt absurd upplevelse på en restaurang. Vi hade bokat bord på Côte vid Royal Festival Hall. Här måste man nästan boka i förväg. Det är alltid mycket folk och just nu pågår dessutom Londons filmfestival som hade galapremiär av Kenneth Branaghs senaste film igår kväll. När vi hade satt oss vid bordet sade hovmästaren: härifrån och hit på menyn har vi inte idag. Det var större delen av menyn! Det visade sig att lastbilen med varor inte hade dykt upp på morgonen. En Brexit-effekt kanske? Det fanns nästan inget kvar att beställa, men havsabborren som var en av de få rätter som fanns var väldigt god.
National Theatre är onekligen en gigantisk betongbunker, men jag tycker att det är en trevlig betongbunker. Den är rymlig och funktionell och kan med sina tre scener skapa fantastiska teaterupplevelser. Två av våra mest minnesvärda föreställningar har vi sett här. Musikalen Follies och en sju timmar lång (i två delar) Angels in America med Andrew Garfield och Nathan Lane.
East is East hade premiär för 25 år sedan och blev film något år senare. Jag har sett filmen för ganska länge sedan och minns att jag tyckte om den. Pjäsen handlar om en familj i Manchester på 70-talet. Pappan i familjen kommer från Pakistan och har varit gift med en engelsk kvinna i 25 år. De har sex barn som pappan vill uppfostra enligt pakistansk tradition och nu vill han gifta bort två av sönerna. Han har inte ens berättat det för sönerna och dom vet inte vilka dom ska gifta sig med. Det här är en föreställning om kulturkrockar och är både drama och komedi. Ibland är den hysteriskt rolig och ibland innehåller den obehagliga misshandelsscener. Pjäsen visar hur svårt det kan vara för olika kulturer att förstå varandra, särskilt för barn till invandrade föräldrar. Dom är födda i det nya landet och befinner sig mitt emellan två kulturer. I pjäsen talar man både med brytning och med dialekt. Det gör att det bitvis är svårt att hänga med i dialogen. Trots det tycker jag att det var en minnesvärd föreställning. Inte minst för det fantastiska skådespeleriet.
